guldkornen finner vi när vi inte söker. kanske när vi besöker en liten stad och där upptäcker vi tiden, som gått förlorad. där finner vi Veras Café som ligger i den äldre delen av staden, insprängd mellan de gamla trähusen.
en ros är planterad strax utanför den indigoblåa dörren i ett hålrum fyllt med jord. gatan är belagd med kullerstenar, gatumiljö och hus är minnen från 1800-talet.
rosen slingrar sig uppför den blåmålade väggen. klättrar högt upp mot det låga taket och över de ockrafärgade takpannorna.

Sträcker sig upp mot himlen. mot det livgivande ljusa. rosorna som är gammelrosa, skimrar i ljuset som faller ned mellan husen och den söta doften från rosorna slingrar sig runt varje besökares näsa, då handen griper det blankpolerade handtaget.

där inne störtar minnena emot oss välkomnar med öppna armar. dofterna är synminnen, rösterna och skratten. atmosfären
genuin naturlig och ärlig
de rutiga dukarna hembakat javisst, porslinet rustikt