Ensam på nuets slipade diamant
över jagets spegel
hör jag tankarna brusa
i augustislutets tunga regn
över fönsterbleck
och monokroma känslor

Allt jag vill
i tidsflödets gråskala
är se och andas
i passionslöshetens lugna upplevelse
av universums gryende identitet

Skatorna vässar rumtidens fokus
i talldungens hörhåll

Blyertsspetsen raspar konkret musik
i språkets gråa vandring
över vita sidor av papper

Husets ventilation
ger en illusion av sfärernas musik

Rummet är en tom tanke;
tiden ett fall genom nuets spegelsal

Knäckebrödet mellan tänderna
överröstar
alla krig och födslovåndor

Det konkreta är också en abstraktion