I mitt näste bortglömda tankar från galaxen utanför de minnen som en gång beskyddades av kungsörnarnas greppande klor runt stjärnhimlen. Älskling av rosenblad virvlar och kysser månen och smeker stjärnorna. Jag kryper ihop i glaskvinnans famn. Jag lyfter blicken och ser in i hennes ögon, med färg av havsblå där svävar delfiner över decennier och åter decennier av tiden som idag är gårdagens imorgon. Som en illusion av fantasi lockar verklighet. Kittlande som smultron på strå. Regnbågens gråt tröstar mig inte längre. Jag önskar, önskar fladdermössen inte förväntar sig att jag dukar upp till fest, när själen min vittrar sönder då guldschakaler vässar sina tänder till facetterade diamanter, gnistrande i natten. Får jag lov att presentera mitt andra jag? För varje gång jag blundar förvandlas jag till en ny variant av mig själv. Så vem är du när jag inte minns mig själv. Skallerormen rasslar. I dagboken jag samlar mina hemligheter,men i nattboken ödet skriver av sig själv. Så jag frågar mig själv och universums teaterscen. Om kärleken vacker som norrsken. Om norrsken gör kärleken vacker. Om det vackra norrskenet ömsar kärlek. Vill jag vada ut bland näckrosor och ametister. Där finner jag ro. Ro att finna mig själv. När jag sluter ögonen och vet att när jag tittar upp igen möts jag av glaskvinnans blick, med färg av havsblå. Påfågeln i sin stjärnglans går på röda mattan. Jag nynnar med, sveper min fjäderboa runt min hals och ylar. Men bara tyst. Nu ska jag visa vem som är divan och gudinnan. Ett djupt andetag och fastän vingklippt jag är flyger jag in i det som kallas kärlek till livet. Jag njuter och det gör även du. Du själ av svartaste onyx.Men jag. Min själ av rosenkvarts. Jag stjäl en kyss, eller kanske två. Som två glänsande pantrar vi försvinner i natten. Som du, som jag, som vi när vi är stjärnorna i vårt eget universum.