Det här går inte tänkte den gamle koltrasten. jag kommer inte ner från taket och nu har familjen i huset plockat bort min tv-antenn. han kunde inte flyga. men han kunde sjunga. var ska jag vara någonstans. han grät och svor tillsynes oändligt sorgsen. han var så ledsen. tårarna sprutade ur hans svarta ögon. han grät så han snavade på det blöta och gled av takåsen där han klamrat sig länge.
föll så i stuprännan och därefter ner på den hårda marken.

Kroppen hittades först till vårvintern, tillsammans med påskliljor och lite skräp. när snön försvunnit. han begravdes i mormors rosenrabatt och hela området sjöng "närmare gud till dig". lillpojken läste ur psaltararen "kärlekens lov" och sen skottade man igen och lille sotis var borta. ingen mer som sjöng vackert i sommarkvällen.

Jag minns den tiden så väl. hur det lät från taket i grannens tv-antenn en julikväll klockan 19.10. som om det kom från himlen.