Det jag återhämtar
är tomma rum,
utan väggar, tak, golv

men med fönster
på vid gavel
mot det innersta av allt,
där ingenting sjunger
sig självt
i grusgropar och sandtag

Himlen står spänd,
molntussad

Dagarna flimrar
genom sammanträdesrummen

Människor skjuter sig i foten,
biter sig i svansen,
lägger sten på börda,
gör ont värre

Åren smiter undan
som skygga vildsvin
jagade
med mörkersikten

Tågen står stilla ute på rälsen
i Norrlands myrmarker,
långa i ansiktet,
i ditt ansikte och mitt

Träden är mina barkbröder

Årens kvicksand
fyller långsamt livsfunktionerna
med förbrukad tid, med tid förbrukad,
medan sekunderna girit kippar
efter färska dagar

Nuets råa gångart
lämnar mig
steget bakom

”Du försvann!”

”Du också!”