Sammetslen smekning. Sandpapper rispar upp ärr. Hjärtekrossare i nattlivet. Som Londons smog cigarettrök någonstans, men ändå inte. Vilsna duvor finner tröst längs trottoarens oändlighet. Tuggummi fastnat under högklackade skor ekar ändå i tunneln. I vattenpöl du speglar dig. Perfekt lagd make up krackelerar i natten. Lodjuret som iakttagit dig, stryker sig längs med purpur lila rosenbuskar. Bigarråer i mitt livs trädgård du plockar. Av de vilda nätter som en gång var vi. Nu endast skönheten i det förgångnas sagoslott bär hemligheter. Du flyr i dig själv. Tror du. Men korpen är ändå med dig. Hon viskar tyst: I kärleken du finner vännen till dig själv. Och ensam du ej längre är. Flyg med mig då jag visar vägen till natten och drömmarna. Tillsammans smyckar vi världen med pärlemor. Så vackert. Så sårbart. Som vänskap.
Men du saknar dig själv bland skogens svarta mossa. Där träden tornar upp sig och du förlorar dig själv. Igen. Jag blundar och det gör även du. När vi vaknar igen lyser kärleken i dina ögon och jag ömsar skinn och blir den jag en gång var.