På vägen andades vi skogen bergtagna av stjärnregnet i mörkerdjupen mångalenskap sade du läst nånstans i koranen att djinner var som rök inte som skuggfolkets projektioner men det hade du redan glömt och andades mig häftigt under konvulsionerna var vi de kvarlämnade bortglömda och räddade men ändå vettskrämda sprang vi djupare in i skogen bland bergen och grottorna med alla hemskheter de dolde för oss och vi var skälvande mångalen ensamhet i natten var stjärnorna slog ner tätt omkring och du höll mig bara hårdare sade jag aldrig mer fick lämna oss ensamma i skogen bergtagna i mörkerdjupen mångalna projektioner av ett kvarglömt jag.