En lång kall vår har vi fått
i mörkret förvandlas sorg till stenar
snigeltiden som gått
den med alltet sig förenar
När solen åter börjar lysa
breder värmen ut sina vingar
då lättar vi på kolten, slutar att frysa
i vinden vi oss svingar
ser hoppet åter öppnar sin dörr
mot allt det ljusa som varit förr
Vi blir tornet solen, bönstängeln mot himlen
vaknar vi med bevingat hjärta,
tackar livet även dess svärta
för varje dag och alla dess löften
och tror på dem