Själ-visk
-
står nog för det som är i kyrkor stundom förekommande som att kliva in i ett väldigt litet rum och för en 'invigd' omtala de mest skändliga brott. Från att palla äpplen eller päron, till att bedra sin nästa eller begå våld, mord och dråp. Att i viskande ordalag frambringa det som djupt i själen syns begravt, men ändå bereder bärare av detsamma ungefär den smärta ett skavsår vid gång kan ge. Även i yttringar och antydningar eller kroppens så avslöjande mer fysiska språk, som tvetydigt så kan vara och är så svårt att verkligen påvisa sedan. Litet som att med vänlig röst tilltala djur, med de mest som bestialiska innebörd av ord. Sättet att förmedla något, även i förtäckta ordalag i en bikt kan ses med 'andra ögon' på. Trots att platsen för mötet kallas för 'stol', är den säkert inte att förväxla med exempelvis 'elektrisk stol' eller sådan möbel vilken kunna rymmas i kök, finrum eller sovrum. Sovalkoven bedöms vara 'för liten' för att rymma en stol och även om sängen ibland används till en sorts 'biktstol', den ändå väl är till för att sova i, bädda säck eller skruva av ett ben på, bara att inte sedan också avlägsna detsamma. 'Erfarenheten ger vid handen', är dock en helt egen avdelning i 'historia från hemmet'. Kapitel fyra, närmare bestämt.