när vår älskade pappas urna sänktes i graven
och det virvlade snö i luften fast det var vår
då steg jag fram på fast mark först vid sextioett
när folket på kyrkogården slöt kapporna om sig
då kändes det plötsligt som om allting började om
nu kunde jag minnas pappa och göra mig hörd
med mat och husrum och en aning pengar tills döden
äntligen hade faktiskt min tid kommit
med mina dikter och joggning i ljumma sommarkvällar
och tid att författa den stora svenska romanen
jag behöver inte längre resa och tänka och fly
sen jag stod där vid graven känns faktiskt allt förändrat
jag börjar om vid sextioett och var dag är ny