då jag trodde att jag förlorat dig
tackar jag dig,
de lärde mig vad fruktan är
jag tömde bägaren utan att klaga
för de minnen vi har
för alla ljusa minnen
då din närhet byggde broar
tackar jag dig,
de lärde mig vad trygghet är
utan dig är ensam
även människor omger mig

Öppna landskap ger flykt åt tanken
vi förstår utan att undra
du är alltid densamma
sömnskärvor rör sig under ytan
dörren ett vattenfall
Kastanjetter elden som växer
flammor går vilse på rymmen
vårt Eldorado andas ännu
I solnedgången
Högst uppe på klippan står vi
ser sjöfåglar dra ut till havs
Nedanför mörkt speglande
den väldiga rymden
O, våra vingar bär oss
när inseglet bryts!