låg Petra som sött och sov i sin säng. Hon rörde sig en smula då och då, ögonen rörde på sig och det var uppenbart att hon hade en av sina intensiva drömmar av något slag. En sådan där som är så tydlig som allra helst och som hon tror just då att det är verkligheten hon upplever. När hon till slut vaknade och öppnade ögonen, såg hon sin syster sitta och vänta på att Petra skulle just vakna och kunna berätta om sin utan varje tvivel intressanta dröm denna morgon. Nästan genast insåg Petra att Jennie satt och väntade tålmodigt på sin syster. Petra började som vanligt någonstans mitt i, för drömmen bara började själv någonstans mitt i.
En dag hade hennes mor kommit in för att titta till henne, eftersom hon verkade sjuk på något vis. Petra satt i sin säng med uppdragna fötter och väntade tålmodigt på att hennes mor skulle vrida på huvudet för att se hennes vänstra fot. Efter att ha kommit in i rummet när hon först frågat om Petra var vaken, hade hon strosat in i rummet och förmanande sagt att inte sov man inte efter nio och sedan drog hon ifrån gardinerna i rummet och vinklade persiennen rakt innan hon började dra den uppåt. Medan hon rutinmässigt drog i snöret, vred hon även på huvudet och vände sig därmed mot dottern för att se på henne. Modern såg först huvudet och sedan föll blicken sakta ned mot en blottad fot. Den andra doldes av lakanet. Anja, som modern hette, bar en ljust grön topp och gräddfärgade byxor. Sommarklädsel som kunde visat att temperaturen i luften låg någonstans kring en tjugo eller tjugotvå grader. Av någon anledning som Petra, och ingen annan heller, kunde förstå bar Anja kläder som valdes på grund av hur varmt det var ute. Som en om färgvalet reglerades av hur varmt eller kallt det var. Högre upp på skall gled färgskalan in på gult, orange, rött eller mörkt rött. Och om det var svalare kunde det bli olika sorts rosa och sedan olika nyanser av vitt till ljust blått och mera mörkt blå över till grått och svart. Det fanns som sagt ingen förklaring och far i huset, en Johan Valdemar, som han kallades fortfarande ända sedan barndomen, hade 'ingen åsikt' om någon frågade honom om klädselns olika färger. Han var vanligen en tystlåten man, som dock... var var jag nu någonstans? Jo, Anja fick syn på Petras fot. Den såg egendomlig ut. De hörde båda ett märkligt mullrande skratt från köksregionen. Det var fadern som läste 'nöjessidor' i köket. Båda kvinnorna ignorerade ljudet och såg på varandra. De utbytte en som ordlös kommunikation under kanske någon minut och sedan hämtade Anja Petras far. Hon försvann som ljudlöst ut ur rummet och mattan på golvet dämpade de nakna fötternas lätta fjät. Efter en stund kom så modern tillbaka i sällskap med fadern, han sa som vanligt ingenting utan såg bara på en vaken dotter och så när han kom fram, även foten. Sedan blev det fart på honom. Han gick raskt ut och kom tillbaka med en luftig påse i brunt papper och ställde på golvet, sedan gick han och hämtade en rullstol. Han ställde påsen på ett av stegen på stolen och anmanade Petra att sätta sig med foten i påsen. När detta var gjort rullades dottern ut till bilen, som var en Ford transit (du vet den där sorten som ser ut som en mindre buss och kan ta tre till nio människor, med eller utan last och köra 'hyggligt långt' på en enda tank.) i någon mörkt röd nyans, som såg väl underhållen ut, om än något gammal och sliten. När de väl satt sig i den var det som om vägen mellan hemmet och sjukhuset måste ha tagit bara några sekunder, för nästan genast var de framme (trots att vägen till sjukhuset tog minst en timme i vanliga fall) och väl där lotsades Petra in på akuten med föräldrarna som en sorts skyddande mur. Modern hade närmat sig luckan för buren vars inglasade design en sköterska huserade över. När det var Anjas tur berättade hon om Petra. Sköterskan, som antog att kvinnan framför henne överdrev sitt ärende för att 'komma före', gav henne besked att det gick bra att sitta ned och vänta på sin tur. Varpå Anja snällt och beskedligt frågade om det gick att få träffa en läkare och fick till svar att det nog inte var mera allvarligt än att en ledig sköterska 'fick hand om fallet'. Med det fick Anja låta sig nöja och nästan två timmar senare fick fadern nog. Han halade fram en gammal mobil, tog några bilder av foten och gick sedan fram till luckan i väl glas. Han väntade där på sin tur och så visade han bilderna på foten, utan att säga någonting alls. Sköterskan i buren såg irriterat på honom och sedan på bilderna han nyss tagit. Hon såg en fot. Den hade sådana partier av hud som hon var van att se. Det som var ovanligt med den var de svarta partierna, på hälen såg hon mera svart hud samt att hälen hade sprickor och öppna sår. Hon såg chockad ut märkligt nog. Därefter fattade hon en telefon och pratade omkring en minut i den. Sedan hände saker med en något större febril verksamhet än före. Ja, sedan vaknade hon som sagt. Fick syn på sin syster och höll en smula på sin berättelse och när den väl tagit sin början, hon drog på den i det längsta, till det en smula äckliga slutet.