Som i lianer du svävar och vrider och vänder med dina ord.
Ömsom hummande, ömsom smekande.
Reptilhjärnans flykt över savannen och du undrar vad som hände mellan
skogens hjärta och vindens hav.
Du grubblande frihetssökande dina berättelser fängslar mig. Men jag kan till skillnad från dig, ta mig ur fågelburen. Den känslomässiga fågelbur där drömmar skapas, där drömmar krossas och pulveriseras till svarta snöflingor.
Älska på avstånd, älska i nutidens ovissa framtid. Att älska medans sanden i livets timglas fortsätter att rinna.
Du drar in dina klor. Men din blick. Din blick äter upp mig inifrån. Fördragna gardiner av spindelväv och jag för evigt lova vara dig trogen. Om så bara för en dag.
Frustrerad över våra livsöden jag plockar pioner på fladdermössens äng. Av de tårar monarkfjärilen glömde, hon i själens lagun gömde.
Rädda mig ur drömmarnas låga konstnärssjäl du min gudinna av månsken.
Älskar dig när höstlöven falla även då depressionen lurpassar. Du speglar dig i sjö av sorgens smärta. Vad du ser du behåller för dig själv. Men kanske en dag du vill berätta för mig. Vem är du bakom teatermask av förtrollade istappar smälta. Jag kysser misstänksamheten godnatt och önskar mig vara stjärnan i min egen show. Men när jag blickar ut över hav av ensamhet, saknar jag din lugnande röst som låter mig blomma ut vid allé av japanska körsbärsträd. En natt då gryningen fick sovmorgon och jag äskar den kärlek jag ger mig själv. Där Kanada gässen visar vägen. Jag följer dem till livets ändhållplats. Där tar sagan slut.