Jag vänder soluppgången ryggen
förmår inte vila i värmen
det är för vackert för mig

trär upp prismor på sytråd
och låter dem reflektera
bryta ner i regnbågens färger
allt det som är för starkt

det är att inte be om förlåtelse
när man vet att ingen tillgift kommer ges

du kan kalla det fegt om du vill
jag kallar det uppgivenhet
det är min form av
acceptans