Det var inte de själviska handlingarna som gjorde ont
det var ömheten.
Hatet rev upp sår som läkte
omsorgerna revs bort som ett plåster och tog huden med sig

Att ha gjort plats för närhet och sedan tappat den lamslår hela min värld
Ge mig då hellre våld.
Väg mig på våg och finn att jag är för lätt.
Ta mig inte till ditt hjärta.

Mitt inre landskap är ett altare där kärleken möter sin sista viloplats.
En slaktarbod där rötterna rycks upp och offras till din ära.

Låt besvikelsen vända ditt ansikte bort från mig
släck ljuset och sudda ut mitt namn ur livets bok

Ge mig inte en glimt av himmelriket för att sedan stänga porten.

Ser du inte att jag skonar dig från mig?
För dig ska jag utgjuta mitt blod och klippa av mitt hår.

Under kall sten ska jag äntligen få ro
och en gång få lösas upp tills allt det onda rinner bort

Du gav mig liv, jag ger dig i gengäld min undergång