...är att det ofta finns någon eller några vilken fått rollen som tvivelaktig eller rent av skurk. Det måste vara en spännande roll. Någon vilken är 'hatad', dels av de vilka skall framstå som hjältemodiga och dels 'resten av publiken. Trots att det dör tusentals eller miljoner människor 'runt omkring', så behåller huvudrolls-innehavare och skurkar status av att vara just hjältar och skurkar. Det finns människor som vill hjälpa andra och det finns de vilka 'bara tänker på sig själva'. Och även om du bara sitter där och blir underhållen för stunden. Stackars de som filmar allt elände, är inte de i ett minst sagt utsatt läge kanske? Jag brukar undra över hur de har det, egentligen. Är de skurkar eller hjältar? Hur skulle du agera själv om 'det' hände 'dig'? Jag vet då inte hur jag skulle agera själv. Om jag skulle rädda mig själv i första hand, eller om jag skulle försöka rädda andra, med risk för att gå ett okänt öde till mötes. Denna och andra frågor kan en ju komma att ställa till sig själv, när katastroffilmen är där för att se. Varför jag ens ser en, kan en ju fråga sig i första hand. En tidig film i den genren skall ha hetat på svenska i alla fall. 'Skyskrapan brinner'. Och det har säkert blivit verklighet sedan dess, om det inte redan inträffat före den filmens tillkomst. Sedan skulle det förstås bli 'mera', eftersom om bara en byggnad hotas, det känns litet futtigt om det kom en 'Skyskrapan brinner 2'. Ungefär som en sådan där kriminalfilm. Dessa filmer och serier tycks det kunna finnas 'hur många som helst' av. Vad händer med tittaren när en film är bara 'fruktansvärd' eller spännande eller kanske både och. Det kittlar förstås ens sinnen att se vad som kan hända andra. Bara en själv kan sitta där trygg i hemmet eller biografen och se katastrofen vara i kommande. Det som händer drabbar ju sällan en själv. Just då i alla fall. En släkting har sagt att 'i italienska filmer' är det ofta regn och begravningar. Men det verkar vara ett grepp, som även andra filmare har begripit, griper tag i tittare. Även i andra länder's filmer förekommer just dessa ingredienser. Förutom skador, mord, romantik, humor, satir, ironi och dramatiska effekter, stora som små. En del filmer, som en väl skulle kunna somna till, där är det som händer så långsamt och utdraget som en bok eller så. I flera filmer förekommer det 'klumpiga repliker' eller det kan se ut så rent historiskt efteråt. Beroende på vad historia har för värderingar just då. Nej, tacka vet jag 'tunna' böcker på kanske högst 300 sidor, eller noveller. En vän till mig har sagt att filmer inte behöver vara längre än en timme, eller så kort som sju minuter. Fast ibland känns sju minuter som tre timmar och tre timmar som sju minuter. En hel del filmer och böcker borde inte 'ha gjorts alls'. Fast de finns kanske för att de som finns och är 'bra', skall kunna vara just 'bra'. Ibland tycker jag dock inte som mina vänner. Ibland rekommenderar de en film, en teaterpjäs, en bok eller ett musikstycke som jag inte uppskattar. Eller i alla fall inte just då. Kanske först senare. Hur intresserad kommer jag att vara av att se en kriminalhistoria eller en katastroffilm om jag upplevt verklighetens 'ond bråd död' eller befunnit mig själv i 'händelsernas centrum'? Hur begeistrad skulle jag bli av att kunna koppla av med filmen 'Skyskrapan brinner', om jag just befunnit mig i ett brinnande inferno i ett hus eller en skog, för några dagar sedan själv?