Strofen .. jag är nattens mörker min älskade, gå din väg - det är ord som får mig fråga varför. Varför fördöma det egna jaget.

Jag undrar först om personen har begått något fasansfullt brott, men sedan kommer det för mig grova brottslingar brukar bli återfallsförbrytare och blir – om de inte fångas upp av samhälle, vänner, anhöriga tidigt och får hjälp – bekväma med likasinnade på olika institutioner och fängelse. De ser sig inte själva som varken ett mörker eller ett monster, de blir avtrubbade liksom poliser eller andra som arbetar dagligdags med mycket våld och problem..de stänger av för att orka, till slut likgiltiga.
Då jag var omkring 25 arbetade jag inom Krim läste och skrev klienternas akter. En och annan rikskändis fanns att läsa om. Det var vanligt att tonåringen startade med snatteri och accelererade till bilstölder. Därpå kom tyngre saker som rån och överfall. En del blev beroende av narkotika.

Med tanke på det vanliga mönstret inser jag "varför" går att hitta i barndomen.
Har barndomen betydelse? Ja, den är oerhört viktig. Barn som får frihet och uppmuntras blir djärva, självsäkra och utvecklas snabbare än barn som inte blir sedda. Barndomen är oerhört viktig och får vi sår av handen som ska beskydda oss, kan det i värsta fall leda till svårbehandlade psykiska symptom. Allt beror på vad som skett. Det sker mycket hemskheter bakom stängda dörrar, allt från sexuella övergrepp till misshandel.

Misshandel kan vara verbala övergrepp, hot och skällsord men även fysisk aga, som örfilar eller slag med olika tillhyggen. Hemmiljön kan då skapa otrygghet och rädsla som följer livet ut. Men det räcker att en enda hand finns där, så betyder en orolig hemmiljö inget.

Jag är ett exempel på ett maskrosbarn med orolig hemmiljö. Men jag hade min mor ”läs den röda dörren”. Far var inte beroende av varken sprit eller narkotika, men han var svartsjuk och blev aggressiv och tog till nävar förnedrande ord
förminskade hennes frihet. Många var de gånger mor och jag fick stryk. Till slut rymde hon, men kom tillbaka och hämtade mig. Alla barn har inte tur att ha en förälder som bryr sig till 100 %. Och de barn som inte har det, blir oerhört utlämnade och känner sig värdelösa. Vilket värde har jag, det är säkert mitt fel tänker barn. De tar alltid på sig skulden vad som än drabbar dem.
Annars var jag som barn nyfiken och djärv. Gick i skola vid 4, klassens maskot klättrade som en apa, snubblade rullade utför slänten borstade bort skräpet och galopperade igen.

Jag har mött flera som ordagrant uttryckt den här känslan av värde och det är sorgligt att samhället är så fruktansvärt dåligt på att finnas där, när utsatta behöver hjälp. Skolkurator och skolsköterska ska vara vakna för olika problem.