vi kan av omvärlden vara utestängda
vid dess branta murar står vårt läger för natten
vi kan stå vid Jerikos murar, fåfängt ropa
men aldrig av våra vänner glömda

med skräckblandad förtjusning anländer
resterna vännens flytt


hur oövervinnelig själen, den i självklar tro
som hann växa sig stark
på den kargaste mark
i mognandets ro