Ensam jag dansar balett på liljor av iskristaller. Jag blundar medans du mina inre bilder av livets frost pulveriseras som om ingenting hänt. Ditt leende, falsk som dina sluga, lömska baktankar som dina psykopatiska charm i det mörka, svarta. Mitt hjärta omlindad i taggtråd. Du klipper våra själsliga band som om du redan ignorerat min närhet som avtrubbade känslor. Om det någonsin funnits några. Där silverräven gömmer sina skatter av havsanemoner, där kan jag finna tröst bland sjöhästar och korallrev. Ju mer du sårar, ju större makt i din dagboks anteckningar du noterar dina erövringar. De ögonblick vi delade, du river sönder och kastar upp i luften och regn av konfetti dalar över oss. Jag skäms, för min egna förnedring. Med lodjuret och berguven iakttar mig. Hand i hand vi går mot stigen. Du släpper taget och börjar gå på stigen. Du väntar på mig. Men jag går min egna stig där ingen ännu gått. Vindens viskningar uppmuntrar mig att släppa taget om det som aldrig var vi. Jag sluter ögonen. Tar ett djupt andetag. Fäller ut mina vingar. Och flyger in i min sagovärld. Jag känner mig så ren och oförstörd. Nästan oskuldsfull. Jag lämnar smutsen och mörkret bakom mig. Jag vänder mig aldrig om. Ensam jag dansar balett på liljor av iskristaller.