sakta blir drömmarna stjärnor
våra händer bär ljusårens flöden
evighet doftar din tinning
i våra hjärtan brinner ljuset
tills vi slocknar
av gryningens andetag
vill ständigt se förvandlingen
då vemod blir till skratt och tårar
och att din mun åter kan le
jag som sett ditt ansikte
vad skulle väl jag frukta
ingenting alls
mina dörrar är vida
och mitt tak når molnen
Allt ryms inom minnets salar