Det finns en farlig men lockande njutning i att ge upp.
Som att sväva i tyngdlöst tillstånd för att sedan sakta sjunka till det djupaste stället. Att inte bry sig. Se människorna gå förbi och prata med varandra som om ingenting hänt.
När hotet om utplåning tycks vara ett faktum. Som den gången när vi for av vägen i snökaos och bilen snurrade runt i flera sekunder, medan jag blundade och försökte föreställa mig hur det skulle kännas ifall vi välte och hamnade upp och ner, om det skulle göra ont att bryta armar och ben eller till och med dö. Känslan av att vara helt utlämnad till andra krafter och inte kunna göra någonting åt det.