vaknade till ett skrik

ångesten droppade

magen krampade kalabalik

från tråden i taket en luden kropp hängde

röda ögon glödde

monstrets stinkande andedräkt svedde

allt innestängt vällde fram

mardrömmen,

sambanden mellan då och nu

silvertråden, lögnerna Babels torn så bräcklig

ett andetag räcker, spindelben slutar aldrig spinna

vi rymmer varje dag

någon säger sin syster jag älskar dig

säger samma sin broder

så nakna vi är klädda i våra själars vånda

Minnen lyser klarare än stjärnor

om natten lever ljusblommorna i träden

som lysmaskar bland grenarna

Allt kommer åter som en sång från himlen

våra hjärtan skälver

av den skoningslösa smärtan

när vi lägger vår öde i ovarsamma händer