Sliten, men skinnklädd och mjuk finns den vid datorns sida,
säkert en dyrbarhet då, ganska så värdelös nu.
Bibeln var farsans egen med namnet i guldsnitt på pärmen,
ryggen var likaså - tydlig på innehåll.

Försättsbladen vittnar om året då farsgubben döptes.
Nittonhundratjuåtta det var, sjuttonårig var han,
när han i stilla vågor blev nedsänkt i dopgravens vatten
som en självständig kristen, utan barndopets tvång.

Såsom det brukades fordom, fick han sin egen bibel,
men det gick några år, ända till trettioett.
Säkert kostade boken en ansenlig summa med pengar.
Kanske han köpte den själv där i Vänersborgs stad?

Farsan var ingen ivrig bibelstuderande vuxen,
men under yngligaåren ser jag att han har läst,
ser jag hans understrykningar glöda av rödpennas ritstift
under de verser han fann vara av särskild vikt.

Nu ligger farsans bibel som trygghet vid datorns oro,
stundom som varnagel sträng, stundom som skön poesi.
Ständigt följer den mig som en fadersgestalt genom livet,
glimmar som gammalt guld, rykande aktuell.