rymdstormarnas grus föddes vi en gång
sen skildes vi åt av tidens sång
samma eld brinner i våra bröst
vi kan höra varandras röst
ödet förde oss samman, anade före jag förstod
som barn i sandlådan vi lekte och log
senare det svåra som hände
olyckan på glädjen vände
för alltid hade i själen tänts en sång
kärlek hopp och tro fyller framtidens gång
något litet bevarat
kan vara det dyrbaraste