dagen är gråt och aska
där de osaliga stryker omkring
vi kan ropa, men aldrig svar vi får
de döda ligger kvar
sover i sina gravar
vi kan slå händerna blodiga
kasta jord i vårt hår
aldrig mera porten sig öppnar
vi står vid randen av ett hav
lägger en krans på en grav
vattnar jorden för stenen ska vakna
vi tänder ett ljus för en förlorad själ
vi klär oss i säck och aska
alla tårar vattnade jorden i tusende år
till sist
vår stjärna den slocknar