Flanerar med förbundna ögon.
Kullersten efter kullersten.
Sökandes efter det jag trott mig tappat.
Kärleksförklaring i nattens odyssé.
Att möta din känslokalla oas även kallad svartsjukans
näste av avundsamhet blänker som kristaller.
Men vad vet jag om de stjärnor tindrar även där
kungsängsliljor viskar hemligheter bevarade i ostronskal.
Om de berusande klapprande klackar hon försvinner
i mitt mörker, jag endast kan känna hennes parfymdoft.
Om än bara i min fantasi. Men där vilar även de ihoptrasslade
minnen av stundens evighet i tystnadens hägring.
Någonstans i årstidens virvlar jag söker mig till tryggheten men hamnar
i osäkerhetens famn. Att slita sig loss från vargens grepp, nästintill omöjligt.
Trevandes efter gråtens generositet jag finner i min fickplunta av drömtydning.
Livet så skör, men samtidigt du river i min själ som om tiden går baklänges i framtiden, så min fråga är: Vem är jag när spegelbilden visar någon annan.
Vem är du när det visar sig att du i ditt sanna jag bara svävar förbi, som en monarkfjäril i natten utan vare sig medkänsla och empati.
Att söka bekräftelse i vänlighetens tecken, en smula naivitet kanske, men vem är jag att döma den skönhet snödroppen bär. Dag som natt. Natt som dag.
Vargen för länge sedan släppt sitt grepp som visade sig vara mardrömmen i vargtimmen. Jag höjer mitt champagneglas och utbringar en skål och vad jag firar förblir bevarad i min älskades vingslag svävandes över min drömvärld av lodjur blickandes mot stjärnorna tindrar i lupinernas alla färger.
Äntligen kan jag se igen och jag kan flanera fritt på kullerstenarna. Jag går in på intilliggande café där jag bokat en träff. En träff med mig själv. Kanske kan jag finna mitt rätta jag. Bland ett hav av väldoftande frihet.