Som hon sökte.
Spegelbildens avigsida.
Hennes enda vän.
Trevar i mörkret.
Pulsar i snön.
Då skogen omsluter hennes aura.
Skadat rådjur intill silvergran.
I hennes kupade händer hon räcker till rådjuret som dricker av hennes hemlighet, men sorgset hon drar sig tillbaka och i hennes pärlemorblanka blick nu endast stjärnfall syns.
Hon lade sig bredvid rådjuret vars själ är allt. Hon lämnar den inte. Sakta även hon somnar in. Alla säsonger av evigt vinter går dem förbi. Någonstans ekorrar samlar sina nötter, men var de är, gör detsamma. Beundransvärda domherrar finner kristaller vid kärven. Att drömma är att glömma. Där verkligheten slutar overklighetens krafter tar över. Haren lämnat tassavtryck längs vinterns snö palats. Där vilsna rävar vingligt strövande. En nytänd brasa värmer och sagor berättas. Men inte här och nu, för nu fortsätter våra egna liv bland dramatik och förlåtelse. Vem som bär våra personliga spåkula vi ej vet. Men där videungen speglar sig i pärlugglans blick. Hon nickar för hon vet. Hon vet svaret vem som bjöd upp lodjuret och tigern till dans som varade ända in i evighetens evighet. De småler mot varandra och hjärta av guld smälter till tonerna av jakaranda och aldrig de somna igen då rädslan att inte vakna igen darrar i luften. Mirakulöst livets gåvor segla i barkbåt. Men saknaden klingar i grankottar av vackraste rimfrost. Väderbitna minnen rivs upp, men så länge flodhästen inte skvallrar, gör rymden inte det heller. Champagnekork hon bär i fickan. Hur den hamnade där är en helt annan historia.