Vem är jag i noshörningens skratt?
När jag inte hörde vad domherren viskar.
Hjärtat fylld med is av norrsken.
De som räddade sig undan de sabeltandade tigrar och kärleken du gav inslagen med silkespapper och guldsnören. Vi sprang åt motsatt håll i den branta backe av rosentörn och gnisslande hyenor. Sammanflätade livsöden spindelhonan gömmer sig bland garnväv i sitt ömtåliga skal skyddar henne från vanmakt och besvikelse. Där amaryllis lyser upp i pärlemorskimrande vargflock, självtröstens tukaner bortsprungen rikedom havsörn min själ bevarar vid spegelblank sjö. Hopp om drömmar och lycka vi gör änglar i snö och jag dansar till tonerna av berguvens ensamhet någonstans där vindarna av kejsarpingvinernas skönhet mig omfamna. Saknaden i min skörhet lodjuret sin tass av bergskristall tröstar som stjärnklar natt. Jag somnar och jag känner mig älskad för det lugn som videungen omsluter mig med. Önskar din närhet du prärievarg av ametist. Återförenade vi andas lugn. Drömmar av rosenkvarts och äntligen jag känner mig hel igen. En bris av livslust pirrar och jag minns den klirrande istapp som en gång smälte och blev till porlande hav i mina händer. De händer som vidrör utslagna hyacinter som om de vore av sköraste dröm. Att se gryningen i dina ögon, jag vet att jag kommit hem. Mitt hem av din trygghet av orkidéer.