Ad abstra.

Jag hade en tanke om en hemlig kult, så hemlig att den inte kände till sig själv.

Ett självskadebeteende dyker upp hos en omöjligt stor del av oss. Filosofin är enkel. Du utvecklas givetvis bättre i med än motgång. Men i motgången föds något. Tanken är att hanteringen av förlust är den djupaste, heligaste mänskliga konsten. Så följer att den okända autonoma kulten börjar invalidisera sina kroppar, sina relationer, sina liv och sina tankar. Och finner sin heliga stolthet i att lära sig maskera sina defekter perfekt. Sömlöst. Med tiden försvinner det mänskliga samhället, bara glamourens labyrint återstår. Oberon nedstiger till sist och återtar sitt kungadöme.

Sen funderade jag på hur jag kunde abstrahera denna ide i syfte att skapa poesi av den.

Puck, ditt garn, var är min neuralink
Jag tarvar abstraktion, Titania har gått
Hon tog med sig alla hundars själar
Och alla mänskors tankar om sig själva

Vilken sfär är första lögnens brink
Sanningen är en lögn du förutspått
I tysta illusioner när alla grälar
Minnet av min legend är en älva