Hos farfar, på sommarstället i Ångermanland, där fiskade man med spinnspö från båt. Man fick träna att ro. Man fick köra utombordare. Vira startsnöret runt svänghjulet och dra igång gamla Pentor. Köra ett varv. Lära sig lägga till vid bryggan.
Det var roliga saker pojken gjorde tillsammans med kusinerna där. Och han hade ingenting emot att hjälpa sin farfar att bära vatten och dona med ved.

Efter middagen satt man gärna ute på den öppna verandan i norrlandskvällen. Fotogenlampor spred sitt trolska sken. Drillsnäppor flög lågt och spelade över fjärdens vatten.
Kaffekoppsslammer. Doft av punsch och cigarr. Skrockande vuxenskratt efter rövarhistorier om fiske och jakt.
Ibland tog då farfar fram sin grammofon. Den hade vev och pojken fick dra upp den. En stenkaka las på tallriken. Och efter ett litet rasp svävade strax en förunderligt vacker röst ut över vattenspegeln. Den samspelade nästan mystiskt med drillsnäppornas ”didi-dii, didi-dii, didi-di”.

”Det är Jussi, som sjunger”, sa farfar.