blåser rakt genom mitt bröst
ut mellan revbenen
allt är dött och stilla
endast vinden leker tafatt
i vindens rike
den svarta färgen målar dagen i grått
pidestalen har fallit ned
med alla pjäserna som vind berört
Vinter nalkas fryst till en skulptur av is
saknar din närhet i allt
en hel värld kan aldrig fylla tomrummet
svalor bygger bon i mina händer
min fot rotad i myllan
I minnets palats finns enbart törnen vars sår blöder
Kryper i en labyrint vars väggar faller över
fäller träden som skymmer
väntar på att glömskans flod
ska förvandla min inre värld
men ibland är avstånden
mellan den yttre och den inre så lång
att jag måste vända om
ändå förstår jag inte förmår inte människors feghet
falskhet den polerade ytan
kämpar mot flodvågen
som väller genom tomrummet mellan revbenen
Ett evigt sår som djupnar med tiden
Går ut i den öppna natten