Runt mitt huvud virvlar vinterns snöflingor. Förförda av vårens smekande röst märker de inte att hon bara försöker hålla dem från marken så att hon själv ska kunna göra sitt intåg.

En av snöflingorna stannar upp i sin dans och fastnar mitt i min panna.
”Varför ser du så ledsen ut?” frågar den.
Jag stannar upp en sekund, känner dess isande ärlighet trycka mot min panna.
”Jag vet inte” säger jag, men snöflingan hör mig inte. Den har redan smultit och blivit en tår som rinner längs min näsrygg.
De andra snöflingorna fortsätter sin häftiga dans omkring mig. ”Lögnare, lögnare”, skriker de hånfullt mot mig.

Plötsligt drar sig våren tillbaka, som hade hon insett att det ännu inte är någon idé att kriga med vintern. Fritt får nu snöflingorna singla ner till marken i sakta mak. De stirrar på mig, var och en, med tvivel i blicken, men ingen av dem säger något.