Det människan älskar hos ett barn,
är den undermedvetna minnesbilden
av sig själv,
och helt enkelt den egocentriskt
narcissistiskt nedärvda självbespeg-
lingen,
av ett älskat eller oälskat barn
hon en gång var,
dvs,"Den megalomaniska
solipsismens grandiositet"
däri lidelsen består
av en förlorad barndom,
där egenkärleken
inte behöver vara av sexuell
karaktär,
utan av ren överlevnadsinstinkt,
medan pedofilerna
som förväxlat kärlek med sexualitet
söker nya offer,
att projicera sin vanföreställning på.



*