som tovejanssonska Hattifnattar upplever jag stadsmänniskorna vara

ständigt på väg förbi utan att se annat än möjligen i mobilophonen

jag - lantisen - blir som ett osynligt rundningsmärke när jag besöker staden

här på landet är vi inte så många

men när vi möts ser vi varandra

stannar och pratar

hattifnattar gör vi icke