Smaken av havssalt, associationer från barndomen vid en mycket ömsesidig strand, där bergen omsluter en liten vik från en gömma vid Skageraks södra läge någonstans.

Att förnämt luta sig mot en solkusts bergsyta, låta hettan agera likt en explosiv bölja på en ung och oskuldsfull hud, igenkännande gudomligt som den värme som behöver leva lika mycket som de starka låren genomlider havet och vindens efterköld, hur tånaglarna ser polerat rena och overkligt friska ut, ändock tillsynes verkligt blålila, är det dags för ett dopp till. Maneterna de blå har någonting att föreslå; ett möte på djupet.

Himmelen var makabert vacker, inte bara azurblå. En färg som bara fridlysta vill förstå.

Hon i klänning avvek då och då för att på en slätt beundrad sitta och titta på fåglarna i sin ensamhet. Det var så hon var. Fin att se på, iakttagen av omvärlden. Avkomman ensam i sin existens. Tystnaden i ljudet. Sorlet i livet överallt och ingenstans. Paradiset.

En del aftnar spenderades i olika trädgårdar. En stilla trägunga i solnedgången, därefter svajade den till skymningen så fridfullt. Det kunde hon se.

Evigt barn vara ung tillhörde hennes enda tanke eller säg en känsla i stilleben. Hennes syften var för svåra; övermäktiga för en vuxen att förstå. Hon var svaret med gåtan inslaget i en vacker present med rosett på.

Känslan att vara ett barn såg hon som ett livslångt varande; särskilt liknelsen å alla trädgårdar där det vackra och orörda talade för sig självt. Oändlig grönska för ett barn är en ny årsring inuti trädet nästa år.

Helheten och färgerna tillsammans; buskarna, gräset och träden beskådade i ett enda magiskt bär lyft mot solen. Där var hon i ett egocentriskt varande och leken upphörde aldrig någonsin bejaka vindens viljor; hon ville endast ligga på gräset utan att bli förnärmad. Möjligen yrde håret åt alla håll.

Där var hon.

Det var hon; ett lillgammalt barn medan det vuxna sällskapet läts diskutera sina affärer ifred och iakttagande långsamt berusa sig under parasollen.

Hon kommer inte riktigt ihåg.
En del aftnar spenderades i olika världar.

En stilla trägunga i morgonstund. Fåglar under nyvaken soluppgång kvittrade om sommaren där svalorna bor. Människorna i en tavla liknande Monet fattades. Salivet rann ned från hennes mungipa och sällan fanns krigen som de vuxna förklarade inte var någonting att oroas över.

Alls.

Så hon kisade och log.