Midnattens korp blickar ut över mangofältet. En drömsk viskning och snart glänser månen av opal glittrande över hav och över land.
Lämnar inga fotspår, men ödet i beundransvärd kameleont och doft av regnbågen så självklar. Men ändå inte. Pilgrimsfalken blundar och ser sitt inre lugn av drömmar brusande som badskum i ett annars så nersläckt nattklubb. Aldrig ängslan hann greppa tag i dig som orkidéer växer på träd långt ovanför sorgen och lyckan sammanflätande.
Frestande bigarråer lockar som din förförande blick någonstans där sentimental närhet gör sig påmind. Suckulenter i brudbukett. Säkerligen originellt. Men vem är inte det bakom teatermask av sköraste strassdekorerad porslin.
Våra andetag synkroniseras. Våra livsöden för oss närmre. Våra ögon med skygglappar beskyddar oss från distraherande drakeld.
Karusellhästar låter oss färdas med på resa genom en värld av oss själva. Som marionettdockor utan sufflös ständigt på sin vakt. Pärluggla, hon så vacker. Bortträngda minnen av samlande ekorre. Vad är tid när allt jag äger är min längtan till dig. Så är det. Så får det bli. Varken mer eller mindre. Vi trycker upp vårat ego till affischer och sätter upp på stadens torg. Kanske blir vi mer älskade för det som är vi. Kanske.