i ett land där tortyr är lika vanligt som döden. Trots den tidiga timmen är det redan varmt; solen har gripit tag i de taggiga bergen och häver sig långsamt, men obevekligt över bergskammarna, då den lyser över det karga landskapet.
Ljuset drabbar byn, som en utbredd handflata. Byn är stor nog att vara en riktig stad, fast den är tillplattad. De låga betonghusen ligger utsmetade över den röda sanden.
Fläckiga grisar och brokiga fjäderfän bökar efter skulor på de rykande avskrädeshögarna, som kantar bygatan. En svartvit taxi irrar förvirrat omkring över den dammiga vägen.

Kvinnan sitter där med tom blick, under vasstaket och flätar förvirrat sina händer. Hon klarar inte längre bära vattendunkarna, knappast ens gå. I går kunde hon inte prata, trots att hennes ansikte och käke läkt någorlunda.
Det går att ta på hennes rädsla. Den läcker ut genom kläderna. För varje dag skrumpnar hon mer och mer, all ångest väter hennes hud och de få trasorna hon bär gråter.

De hade gett maken ett nackskott, hade ställt honom på alla fyra. Som en hund med bakbundna händer. Som de gör med otrogna. En av dem hade en svart lapp över ena ögat. Han log och hade snälla ögon. Skrattade.

Sedan tände han cigaretten och sköt.