I ett hörn av trädgården satt det tre tjejsare som tisslade och tasslade en smula över varsitt glas kallt. Själv satt jag bakom häcken den gröna, vid ett eget bord som helt allen. Jag hörde ändå delar av deras konversation. Trots att de trodde sig vara ensamma i trädgården, de pratade ej högt som ett flyglarm minst. Detta skall enligt illasinnade rykten ha utspelat sig i staden Sigtuna, men som sagt, det är bara skitprat. Sigtuna är i och för sig en stad, till även den kommer sommaren och solen. Alla slags väder, årstider och människor hittar dit. Det skall de minsann vara glada över. Där finns en hel del vatten, eftersom det går att åka färja och annan havslik trafik till den staden. En av Sverige's äldsta städer för övrigt. Det går även att cykla dit, det är därför en kan se 'en och annan' cykel i dess hägn och omnejd. Vad tisslade tjejsarna om? Tja, en hel del 'halvsjungna visor' i och för sig. Men även andra ord trängde sig på. En del lämnade åt min fantasi att söka fylla i luckorna. Men det kan ha låtit ungefär så här.
Amanda.
- Å då ba...
Katarina.
- Å sen ba?
Veronika.
- Asså, Johnny...
Amanda.
- Åh, Johnny...
Katarina.
- Vaddå, Johnny?
Veronika.
- Cash asså?
Amanda.
- Precis, pengar...
Katarina.
- Nä, artisten o sångaren asså.
Veronika.
- Jaså?
Amanda.
- Haru gökat me Gustav?
Katarina.
- Du menar om vi har knullat än?
Veronika.
- Måste'ru va så grov i mun, din fan?
Amanda.
-
Katarina.
- Du menar om vi bara har hånglat eller om vi gått vidare och...
Veronika.
- Det där låter som 'kilat vidare', dött asså...
Amanda.
-
Katarina.
- Åh, de är så sköna att krama...
Veronika.
- Vilka då?
Amanda.
- (en smula ohörbart mummel)
Katarina.
- Grabbarna förstås, vad trodde du? Kuddarna eller?
Veronika.
- Här i telefonen, bilderna på gosingar...
Amanda.
- Killarna?
Katarina.
- Nä, hundarna. Är du helt jävla...?
Veronika.
- Språket, var inte så jävla syrlig.
Amanda.
- Får jag smaka på din...?
Katarina.
- Rena saften, om du frågar mig.
Veronika.
- Du är så himla tvetydig jämt, litet dimmig liksom.
Amanda.
- Du, jag hörde något.
Katarina.
- Jo, det sitter visst någon bakom häcken.
Veronika.
- Men hon andas så tungt, kan hon ha somnat?
Ja, sedan reste jag mig förstås. Det har en ju inte tid med att sitta där och fika hela dagen. Bakverket var visserligen gott. Men även tiden har ju gått, som sprungit ifrån en, rent av.


(Text från juni 2018)