Jag hörde en gång att lycka är som att se en soluppgång på en paradisisk strand, där vid ett stilla och smaragdgrönt hav. Sen när solens gyllene, glänsande strålar når dina ögon, kan den solkraften förgöra allt mörker och att genom den kraften, ge dig ett lika strålande som bländande leende
– visst det är oerhört naivt, men medge att det en ganska vacker tanke ändå!

Någon annan sa att lyckan bara tar lite tid skapa medan vi lever här i nuet. Att det är som du vaknar en dag och plötsligt verkar allt runt dig mer positivt. Med andra ord borde det kännas som man befann sig i ständigt lyckorus, vilket verkar helt utopiskt – om ni frågar mig.

Jag har också fått höra att lycka är en vana. Att du varje morgon intalar dig själv att du helt enkelt är en lycklig jävel och att du sedan kan bära med dig den känslan genom dagen, oberoende av vilka känslor dina medmänniskor utstrålar och sprider runt dig. 

Vissa säger att lycka gör att man släpper taget om frågorna, vad och varför, vilka vi är, vad är vi och vad är vi inte. Vad är meningen med livet? Att lycka helt enkelt är kraften att acceptera det faktum att det finns sådant i livet, som du aldrig någonsin kan förändra eller påverka.

Så eftersom jag har gått igenom oändligt många sömnlösa nätter för att betrakta soluppgången, men de lysande strålarna måste någonstans på vägen ha slutat fungera, innan de träffade mitt hjärta. I stället för ett brett leende, har jag endast nått fram till en trött gäspning och tänkt för mig själv: "Hmmm, jag antar att detta är så nära lyckan jag kan komma" så mina möten med soluppgången, har inte givit önskad effekt på mig ...ännu.

Men skam den som ger sig, jag kommer oförtrutet att sitta där på stranden och invänta soluppgången, där vid mitt smaragdgröna hav. För att en dag ska jag få uppleva hur jag spricker upp i ett brett bländande leende och helt enkelt börjar strunta i saker, som jag omöjligt kan förändra!

Copyright © AndLou