Agneta var ute på en stilla kvällspromenad då hon efter någon halvtimme kom i kontakt med några avlånga höghus, vilka reste sig högt i höjden och gjorde området till ett skräckinjagande ställe.
Hon stannade upp och såg att det var glest befolkat och klockan kunde väl vara sådär en tjugoett och sjutton.
Det var en dag i maj och någon skulle säkert fylla år snart.
Vi slutet av huset såg hon en kille i övre tonåren komma släntrande.
Han gick som om han hade all tid i världen.
Plötsligt verkade han få syn på Agneta och stannade till som mitt i sitt steg.
Han avvaktade och sökte som avgöra vad han skulle ta sig för med.
Men såg att hon skakade på huvudet och att hennes hår var långt nog för att inte kunna tas för en killes.
Han fortsatte sin väg, såg nog till att inte ha för bråttom.
Flickan eller kvinnan framför honom visslade sakta för sig själv och verkade inte ängslig alls.
En fågel skrek något, ett barn gick in i en port i ett annat avlångt hus längre bort. Låta vara att barnet var omkring fjorton år och gosse även.
Men barn är ju unga så länge i det här landet.
Om de överlever livet till de blir så gamla att de kan klara sig själva och kanske bli så gamla som femtio år eller hundratre, alltså.
Pojken, vilken ännu var ett barn, rent juridiskt sett, stod som avvaktande och iakttog den som lätt dröjande unga kvinnan.
En svart katt drog längs buskarna och det drog så sakteliga en sval bris genom luften.
Sedan hände det närapå någonting.
De inledde följande illustrerade samtal.
Han kastade ut en fråga, litet hotfullt sådär.
- Va haru förej?
Agneta, som gått i terapi, svarade som de vilka går i terapi i par får lära sig att ge replik till sin partner.
- Du undrar vad jag har för mig?
- Ja sa ju just det.
- Du undrade vad jag har för mig?
- Skaru prata så där fisigt så kommer nåt att hända're.
- Vad menar du skall hända lilla mig?
- Ja komme skära'rej...
- Om du kikar ner på bröstet...
- Ja, du har fina pat...
- Ditt eget bröst, pucko!!!
- Mitt eget? Va menaru?
Han sneglade ner på tröjan.
Där syntes en röd prick, som dansade runt.
Han hade sett det där i otaliga filmer och serier på teve och bio.
Han gjorde en ansats att rusa.
Flickan eller den unga kvinnan ställde en fråga.
- Är du snabbare än kulan som viner genom luften?
Han stannade kvar och väntade på fortsättningen.
- Jo ser du, sade Agneta litet dröjande, jag är kompis med figuren med geväret och figuren ser och hör allt som händer här.
- Va menaru ska hända då?
- Stå bara där en stund så jag får ta mig en redig blick på dig.
Och har det ännu inte hänt något så är de väl kvar där än, figurerna som frusna fast lika stoder av is.



(Det mest troliga slutet på historien är förstås hur flickan verkar som gripas av erotisk lust och närma sig som lustfyllt gossen. Fatta hans huvud mellan sina händer, förvrida huvudet på gossen med sin blotta närvaro och så med några korta rörelser ända hans korta liv och störta in det i evighetens heta eld och flammors förlamande löften.)