Tidsuppfattningen ingjuter betydelse,
inpassar upplevelsen
i någonting långvarigt,
fyllt av fören och eftern,
av substans, signifikans

men det som innefattas i begreppet allt
kommer och går,
ja, allt som kommer går,
utan signifikans
utom i dess roll som förbiilande,
i det som är minne och glömska
redan i det eviga innan
likväl som i det eviga efter
och alla dess sirenska rösters
bortförande

Buddisterna talar om dependent arising,
att ingenting finns i sig självt,
att inget har egentlig existens,
utan en slags förhållandevis,
hägringsk utflytning
som i sin konsekvens
är grundämnenas dans
mellan existens och icke-existens,
och därmed saknar betydelse...

eller är det tvärt om så
att inget har betydelse
förutan dödens och upplösningens
horisont,
som filosofen Martin Hägglund hävdar;
att allt skulle sakna signifikans
om det verkligen funnes

Det som inte är evigt
är inte särskilt verkligt

men kanske all betydelse lever
i det overkliga?

Ja, isåfall...

T.o.m. den här iakttagelsen
är extremt overklig
i originalets blyerts
i utkanten av mitt liv,
ur blyertsspetsen,
upp i handen,
upp i huvudet,
bortförklarad,
aldrig saknad