Det tycks
som naturen
hörs skrika

Ett vårskri
som blir till
ett skalv

Som
skrämmer
de skyggaste
djuren

Allt längre in
i sitt valv

Friska
är andetagen
långt in bland
grenverk
och snår

Där vinden
i samspråk
med
ormbunks
bladen

Syns fälla
en
spegelblank
tår