vemodet väver dimmans droppar
då jag ser Lillans låga flämtar
sveper kärleken kappa omkring
hennes tunna kropp
hon går på medicin för njurarna
hennes sovplats på bordet bland mina papper
hennes sista tid går på sparlåga
även om jag försöker blunda
sista vet besöket blir det sista
såg spåren som talar
många är det som inget känner
då trådar brista
ögat stryker sitt finger över ett mjukt öra
för inte sömnen störa
Det finns mycket i livet
som inte går att ersätta
den tysta kärlekens brinnande låga
den som inte tänker därpå
är de som aldrig bryr sig
så fattiga