satt fången i buren på sin pinne
klorna greppade om träet så fast
gnistan blev minnet som väckte livet
hos det förtorkade trädet
en gång så kraftfullt levande
såg det andra perspektivet
genom varje åder rann livgivande sav
trädet sträckte sig mot himlarna
men fälldes mot marken dagen
fabrikerna krävde det
patronernas fickor skrek efter guld
massakrerades av sågtandens klinga
fraktades till en plats, skeppades över hav
rösten splittrades till tusen delar
men trots denna lilla sittplats
levde minnet kvar
minnet av himlen och natten
regnet som tvättade lövaskruden
den lilla fågeln som sov
vaknade av vågen som genom själen drog
hjärtat som åter slog
han lyssnade, drömde sig bort
sjöng med skälvande bröst
varje fjäder vibrerade
högt slingrade sig sången
genom morgonens bädd