fogar dina bitar samman

binder ihop din själ sköraste blomma

dina drag har tecknats på nytt inom mig

vingarna som burit dig 

bär spår av dina resor

Du är en strimma av ljus

 dina ljusfingrar berör oss alla

fingertoppslätt

Jag står där som i ett sorgehus

vid din plötsliga ankomst

mitt i festen träder du in

står där på golvet 

stilla som en skulptur

jag ser dig

ser din vackra själ 

med doft av vatten och friska vindar

vi ser på varandra med allvar

jag är alltid

du är densamme

älskade klokuggla denna är lika giltig i dag som då

återfallet fick dig att gå sönder

ännu mer av ankdrottningens jättefötter

år att läka

grymhet finns, människor dödar med hot och ord!