Det hela började med att en man vid namn Refaat El-Sayed fick utmärkelsen årets svensk för sina insatser som utlandsfödd entreprenör, han kom in som en frisk vind i det svenska affärslivets finrum. Han hade en fäbless för att säga lustiga saker som att jag anar ugglan i mossen; jag ser en gravad hund och att göra två flugor på smällen. och han hade en doktorshatt. De ni ingen vanlig plebej där inte. När det gick som bäst drev han det medialt tillvända företag som i tidningar och massmedia gick under epitetet bioteknik företaget Fermenta. När det gick som bäst flörtade han med inte mindre än Volvochefen P.G Gyllenhammar. Men säg den lycka som varar beständigt in på scen klev en elak liten man Björn Gillberg som visste berätta att Refaat El-Sayed visst inte hade någon doktorshatt och det berömda bioteknik företaget visst inte bedrev någon avancerad verksamhet istället kokade Fermenta penicillin med gamla kända recept som utgångspunkt. Korthuset föll som höstlöven under en osedvanligt hård höststorm fallet blev hårt och nämnde El-Sayed fick krypa in i buren.
Det andra fallet gäller också en omhuldad entreprenör eller kanske en så kallad start-up Ernstberger vill jag minnas att han heter. För att det hela skulle verka respektabelt ägnade han sig åt så kallad window-dressing och han städslade tre stjärnskott från olika delar av det offentliga samhällslivet. Där var advokater och företagsledare från olika samhällssektorer. Det hela gick bra till en början men när det började glunkas att pensionsfonder lurat upp pensionärer på deras besparingar blev det ett annat ljud i skällan. Allra skandalen var ett faktum och lösgarnityret beslöt sig att lämna med advokat Thomas Bodström i spetsen, två andra skulle följa efter i svanhopp. Någon flockimmunitet var det inte frågan om snarare flykt i flock som sagt girighet är väl fortfarande en dödssynd i en del religioner. Skall tilläggas att rättsprocessen är långt från avslutad.