Mitt hjärta av vinterlejon. Blickar förbi de andetag lodjurets ametistlila gestalt av ökensand. Om jag förlorar? Vad händer mig då? Vandrar, kanske snarare pulsar bland enhörningens glitterslask. Snöleopardens varma famn. Stora rockor av klaraste kristall jag matar med frestande läckerheter. Om jag i detta nu låter mig förvandlas. Så låt det vara så. Med dig i mina tankar jag färdas över sagostund och fantasi. Drakvingar av snökvarts och ja. Jag låter mina drömmar smeka mig som måne av månsten. Så originellt, genialiskt, nästan gråtmilt, poesin i min hand, jag strör ut nattens stjärnor och dagens regndroppar. Mysstund. Jag kurar ihop mig så jag nästan inte syns bakom marmortorson och rosor som ringlar sig längs med dess konturer. Och sanningen vilar i hemlighetens snäckskal där jag långsamt somnar, för att sedan vakna till berättelsen om den rosa champagnen och de chokladdoppade jordgubbarna och han, den enda. Den ultimata drömmen. Eller var det så? Egentligen? Längs strandkanten jag njuter av känslan av barfota steg. Ett hav av brudorkide mannekäng bär som klänning på livets catwalk. I sin stjärnglans ingen ser in i hennes tomma blick där hon ensam bär sig själv som den trasdocka hon en gång var. Ingen ser heller de tårar som aldrig föll. Men scenen. Den äger hon. När drömmen doftar natt hon vänder sig om och med självsäkra högklackade steg hon försvinner in i norrskenet. Som så många gånger förut.