Ibland säger hon någonting högt
för hon tycker det är viktigt
det hon har att säga.

Ingen hör henne.

Hon säger det igen och igen.
Högre och tydligare.

Människorna tittar upp, förvånat.
Återgår sedan att prata med varandra.

Hon resignerar, tystnar.
Drar sig tillbaka.



Ibland säger hon någonting tyst
till den som står närmst.

Någonting som plötsligt slår henne,
en oviktig bagatell.


Då hör alla i rummet vad hon säger
och någon tar upp tråden
och alla pratar om den saken, länge.


Ingen har en aning om,
vem som tog upp
det samtalsämnet.


Vilket ju egentligen inte är så noga.