Sin blomstrande poesi,
lär engelska poetissan
Felicia Dorothea Hemans-
Browne (1793-1835)
inhämtat fr den engelskt
lantliga idyll,
däri hon vandrade omkring
med vännen Sir Walter Scott
på hans gods utanför Wales.

Den brådmogna unga poetens
blygsamma debut med ett knippe
blomstervers,
saknade dock doft och färg,
och ignorerades som pubertal
flickpoesi.

Hennes litterära karriär fick
dock sedermera en religiös
prägel av gudfruktigtighet,
som blommade upp under
senare delen av hennes korta liv,
ansatt av den orättvisa naturens
omutbara svagheter,
men hennes romantiska flicksjäl
förblev intakt.

*