Det som i grunden kan befria och läka oss är det som skrämmer oss allra mest för sanningen är en skräckfilm skriven av djävulen i vilken vi har huvudrollen. Planeten häver sig konvulviskt i kramper när vi sticker knivar i dess gryning, när vi plundrar och utarmar det enda hem som vi har. Kärleken är en häst som vi isolerar i stallet när det enda den vill är att galoppera fritt och lyckligt över de gröna fälten. I stan ligger utslagna människor överallt och skriker efter en mening med livet i ett existentiellt och psykologiskt vacuum i vilket klockan för länge sen har stannat och glädjen ligger på intensivvårdsavdelningen utan några anhöriga och närstående som kommer och hälsar på, förutom sorgen som skriker ett avgrundsvrål hela tiden hungrande efter sin mamma och pappa som är så förtjusta i att spel bingolotto och lösa korsord. Den fullkomligt rabiata vreden är inspärrad på en rättspsykiatrisk klinik, emotionellt bedövad av medicinerna, kemiskt lobotomerad för att vara lätt att hantera. Den är för länge sen bortglömd av alla. En manlig skötare i 35-årsåldern kränker och förödmjukar vissa patienter mycket allvarligt och njuter av deras försvarslöshet medan en flock demoner skrattar och känner sig som hemma. Människornas utstuderade grymheter är imponerande. Det finns en snällhet och vänlighet som är bland det allra värsta slags våldet. Det finns en kärlek som är fullständigt uppriktig och sann, som kan göra mirakel och leda oss hem till paradiset.